Visst behövs aktivism om HBTQ-frågor i Sverige fortfarande

Som så många andra har jag förstås följt och imponerats av Emma Green Tregaros markering och förfärats av Isinbajevas skrämmande uttalande och fördömande av densamma, och jag har utvecklat några tankar om detta och om Rysslands utveckling med Putin på ett annat ställe.

Det är lätt för oss i Sverige att både skratta åt naiviteten i att tro att homosexualitet sprids genom propaganda samt att förfäras över den skrämmande människosynen som ett uttalande om homosexualitet som ett problem visar på. Nog har vi kommit längre än så i Sverige. Betydligt längre.

Jag är både glad och stolt över den förändrade synen på olika sexuella läggningar som sakta men säkert har märkts i vårt samhälle och i vår lagstiftning i Sverige. Det är varken sjukligt eller brottsligt att vara homosexuell, man får gifta sig och adoptera barn som vilket heterosexuellt par som helst och det blir allt vanligare att både kända och okända människor "kommer ut" offentligt eller i sin privata omgivning. Homosexualitet speglas nu även i reklamfilmer och barnböcker som något lika naturligt som heterosexualitet. Detta är jättebra och något vi verkligen ska vara stolta över.

Men innebär det att vi kan luta oss tillbaks att känna att nu är HBTQ-kampen slutförd, Prideparaden är överspelad, alla är lika mycket värda i allas ögon här hemma? Nej, precis som Jesper Svensson skriver i sin blogg Än finns mycket att kämpa för. Även om lagen uttryckligen förbjuder diskriminering p.g.a. sexuell läggning så förekommer det frekvent i verkligheten. Så sent som fram till i våras tvångssteriliserades fortfarande transsexuella i samband med könsbyte. Väldigt många människor tycker än idag att äktenskapets värde devalverades när även homosexuella par gavs rätt att ingå äktenskap. Fortfarande går många ungdomar och oroar sig något fruktansvärt för vilket bemötande de ska få av sina föräldrar och vänner när de en dag "kommer ut". Lagstiftningsmässigt har vi kommit långt, men attitydförändringar går långsamt, och den skrämmande utvecklingen i Ryssland påminner oss om att en utveckling faktiskt kan gå bakåt med fel personer vid makten.

Så, ja Pride behövs fortfarande. Kämpande liberaler som håller fanan för mänskliga rättigheter högt behövs för att driva attitydförändringen lite till. Målet måste vara att det i vardagen både i Stockholm, Bjuv, Kalix och Jönköping är helt naturligt att Lasse kysser Olle på parkbänken, att Ove tidigare har hetat Svea och att Lina inte behöver vara rädda för att farmor ska förskjuta henne om hon tar med sin flickvän på besök.

Fler småföretag vågar anställa om Försäkringskassan övertar sjuklöneansvaret

Många småföretagare skulle vilja anställa fler än idag, men vågar inte p.g.a. den ekonomiska risken vid sjukfrånvaro. Ett litet företag med 1 - 10 anställda är ofta mycket känsligt för sjukfrånvaro. Den dubbla lönekostnad det innebär om vikarie tas in samtidigt som sjuklön betalas ut kan för vissa vara mycket kännbar. I ett sådant läge kan det vara svårt att våga satsa på att anställa någon som tidigare varit långtidssjuk, och detta är en mycket negativ konsekvens, inte minst för de långtidssjukskrivna, men också för samhällsekonomin.

Tanken med att arbetsgivaren har arbetsmiljöansvar för sina anställda och också ansvarar för sjuklön och rehabilitering är mycket god. Med en god arbetsmiljö och ett aktivt rehabiliteringsarbete kan ofta sjukfrånvaron minskas och därmed även sjuklöneutbetalningarna. Men långtifrån all sjukfrånvaro är arbetsmiljörelaterad och de positiva effekterna av arbetsgivaransvaret för sjuklönen uppvägs tyvärr av de negativa konsekvenserna.

Precis som Annie Lööf föreslog i sitt sommartal anser jag att det vore bättre om Försäkringskassan återfick ansvaret för sjuklönen, i ett första steg med den andra sjuklöneveckan och så småningom även den första. Detta är en åtgärd som skulle leda till att fler småföretagare vågar anställa och att fler f.d. långtidssjuka skulle få chansen till ett nytt jobb. Är det något Sverige behöver så är det detta.

Måste man sitta still för att lära sig?

Som engagerad skolpolitiker är jag glad över att vi i Sverige generellt sett kommit ganska långt med att se olika barns och elevers behov av stöd i skolan. Tyvärr ser det lite olika ut i landet med både kartläggning, åtgärdsplaner och genomförande av stödinsatser, men många goda exempel finns.

Dessvärre råder ett tydligt normtänkande inom hela skolsystemet där "en duktig elev" sitter snällt i sin bänk under lektionen, gör och lämnar in sina läxor i tid och "stör" inte sina kamrater. Detta är naturligtvis bra egenskaper att ha i livet, men är det verkligen enda sättet att lära sig? Jag förstår att det för skolans del, som den i huvudsak är uppbyggd, är viktigt att tider passas, arbetsro råder och att alla sitter relativt stilla under lektionerna, och för många barn är det helt nödvändigt med en lugn och ostörd miljö för att de ska kunna trivas och lära sig något. Men passar det verkligen alla? Vore det möjligt att skolan kan möta även de elever som inte passar in i denna norm?

 



Inför skolstarten läggs det mycket fokus på att lära "stökiga barn" att sitta stilla, och detta görs i all välmening. Borde man inte istället lägga allt fokus på att stimulera lusten att lära sig som spontant finns hos barn, så att den lusten är så stor och intensiv som möjligt när skolan börjar? Finns det inte en risk att vi förlorar många talanger, genier och personligheter när vi villkorar stimuleringen av inlärningslusten med kravet på stillasittande?  Hade antalet elever som hoppat av grundskolan eller inte fått godkända slutbetyg varit färre om skolan bättre kunde möta barn "med myror i kroppen" och låtit dem utvecklas och lära på sitt sätt?

Ringrostig

Så har jag dammat av min gamla blogg som jag knappt skrivit några inlägg i alls. Nu ska jag försöka komma igång igen, och förhoppningsvis kommer du att kunna hitta något intressant här snart. Vi ses!