Måste man sitta still för att lära sig?

Som engagerad skolpolitiker är jag glad över att vi i Sverige generellt sett kommit ganska långt med att se olika barns och elevers behov av stöd i skolan. Tyvärr ser det lite olika ut i landet med både kartläggning, åtgärdsplaner och genomförande av stödinsatser, men många goda exempel finns.

Dessvärre råder ett tydligt normtänkande inom hela skolsystemet där "en duktig elev" sitter snällt i sin bänk under lektionen, gör och lämnar in sina läxor i tid och "stör" inte sina kamrater. Detta är naturligtvis bra egenskaper att ha i livet, men är det verkligen enda sättet att lära sig? Jag förstår att det för skolans del, som den i huvudsak är uppbyggd, är viktigt att tider passas, arbetsro råder och att alla sitter relativt stilla under lektionerna, och för många barn är det helt nödvändigt med en lugn och ostörd miljö för att de ska kunna trivas och lära sig något. Men passar det verkligen alla? Vore det möjligt att skolan kan möta även de elever som inte passar in i denna norm?

 



Inför skolstarten läggs det mycket fokus på att lära "stökiga barn" att sitta stilla, och detta görs i all välmening. Borde man inte istället lägga allt fokus på att stimulera lusten att lära sig som spontant finns hos barn, så att den lusten är så stor och intensiv som möjligt när skolan börjar? Finns det inte en risk att vi förlorar många talanger, genier och personligheter när vi villkorar stimuleringen av inlärningslusten med kravet på stillasittande?  Hade antalet elever som hoppat av grundskolan eller inte fått godkända slutbetyg varit färre om skolan bättre kunde möta barn "med myror i kroppen" och låtit dem utvecklas och lära på sitt sätt?